Till M
Andra delen, det syns nog inte på bilden. Men det är samma serie från Per&Pia, samma sorts hjärta, samma sorts snäckskalsmönster, bara att mitt är helblått. Jag älskar dem och skitsamma att det är barnsmycken. Anyway, mitt följer med runt min hals till London, som en del av två liksom.
Jag älskar dig, vännen.
hej eller hej då, eller något.
Imorgon, imorgon är det hej då med stora bokstäver. Sen kanske det här kan bli en blogg som faktiskt handlar om livet i London och inte all ångest innan man kommer iväg. '
mindre än 48 timmar
Inte alls lång tid kvar i staden nu, inte många folk att säga hej då till kvar. Imorgon är det dags för de sista, utom familjen då. Får ont i magen bara av att tänka på det. Jag vill inte.
Jag har packat hälften av vad jag ska ha med mig och den stora väskan är överfull. Dags att tänka om kanske. Att packa ner 19 år i två resväskor är inte det lättaste.
Jag har packat hälften av vad jag ska ha med mig och den stora väskan är överfull. Dags att tänka om kanske. Att packa ner 19 år i två resväskor är inte det lättaste.
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
Hej då till toner Krunegård på en parkeringsplats utanför München Hoben.
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det. Gör jag rätt eller fel?
London är det rätt eller fel?
Vinka, kramas och aldrig vilja gå. Men veta vad man måste göra.
Tårar gör alltid ondast när man själv är uppkomsten till dem,
när inget man säger egentligen hjälper.
Jag kan ta och hälsa på nån gång och du kan komma hit.
Det är ju bara en Atlant emellan oss.
På min världskartan är det bara ett par tummar mellan London och
Linköping. Min karta ljuger.
Men jag ska ta med mina ankplåster och laga allting som du inte kan vara där
och hjälpa mig med.
Och Madde det är 96 timmar, 5760 minuter eller 345600 sekunder kvar ungefär.
Om du undrar.
Overkligt
En vecka. 168 timmar. 10 080 minuter. Precis så lång tid är det kvar nu. Overkligt.
Sen kommer jag bo i ett townhouse i Greenwhich, känns konstigt att tänka så. Att jag inte kommer bo här, inte krama Åskan varje kväll, inte gå på Berzan och inte jobba på Gyllen. Sånt som har varit vardag så länge nu.
Overkligt är det enda rätta ordet.
Sen kommer jag bo i ett townhouse i Greenwhich, känns konstigt att tänka så. Att jag inte kommer bo här, inte krama Åskan varje kväll, inte gå på Berzan och inte jobba på Gyllen. Sånt som har varit vardag så länge nu.
Overkligt är det enda rätta ordet.
London you're not my friend but you can be
22 dagar kvar i stan som jag måste bort ifrån. Stan jag önskat mig bort ifrån så många gånger. Stan jag hatar. Jag borde vara överlycklig, men allting som finns är en seperationsångest som kommer ta livet av mig. Just nu vill jag att sommaren aldrig ska ta slut.
